All bracelets up!
Jag har många gånger stått i bara vit klänning och knästrumpor framför operationsbordet, redo att ensam utmana sjukdomarna. Varje armband, oavsett färg, visar på min rang. Mina segrar. Min krigarmentalitet. Det här motsvarar General. Alla förberedelser har lett till det här ögonblicket. För när livets omständigheter slår en tillräckligt hårt, kommer en tillslut börja slå tillbaka. Oavsett hur farligt det är. Oavsett hur oöverstigliga oddsen är. Oavsett den starka hemlängtan. Oavsett den ändlösa smärtan. För vet ni vad det enda alterantivet är vid orättvisa fighter? Det är att alltid kämpa hårdare.
Jag undrar om du någonsin kommer läsa det här på din skärm? Jag är ändå glad över att inte längre behöva göra det här ensam. Det ger trygghet som gör att jag blir modigare. Tack för all kärlek min lilla armé. Men… jag vet att när dagen för dubbelsidig käkledsprotesoperation väl är här, kommer jag vara skiträdd. Jag vill inte - men behöver - bli uppskuren runt huvudet i 7 timmar för att fortsätta kunna äta och prata. Det är mitt enda hopp. Jag kommer knyta rädslan i nävarna och slåss till slutet. Med en blick som försöker försvara mitt liv med bara en Gosegris i handen.
Du är verkligen en riktig kämpe.Vad skönt att du inte behöver vara ensam.Det kommer att gå bra ska du se.Du är i mina tankar. Styrkekramar från Annika Eriksson i Boden.