Sjukhus - ett hot mot utvecklingen?


Jag vet att jag inte är ensam om det här. Det känns som jämngamla vänner går vidare i livet, medan jag kämpar för att komma tillbaka. Det är skillnad. Hör här.

Som barn får man de vänner som råkar finnas runtomkring en. Som ungdom och ung vuxen förväntas en söka sina sammanhang själv. När vännner varit borta på semestrar eller självvalda fritidsaktiviteter så har de ofta träffat nya vänner i olika sammanhang. De har i gemenskap med andra kunnat experimentera och utforska sin självbild som hör till i utvecklingen. När de kommer tillbaka till skolan så pratas det och delas med andra om allt de upplevt. De har utvecklats och blivit "mer" efter sina vistelser. Inget konstigt.

Men mitt liv, och många andras, ser annorlunda ut. Jag har större delen av mitt liv tvingats åka ut och in på sjukhus. Jag möttes ofta av vuxenvården, fast jag var ett ensamt barn. Jag har haft tidskrävande behandlingar. Det tar jättemycket kraft från utvecklingen. Tröttheten påverkar också förmågan att experimentera och hitta på saker som andra. Delar i utvecklingen som handlar om att frigöra, protestera och utforska sin identitet och självbild får inte samma utrymme. Helt naturligt att det blir så, men det är inte det normala. När jag kommit tillbaka i skolan så har jag fått kämpa för att inte hamna efter. Jag har heller inget att dela med mig av om vad jag upplevt, för det jag varit med om, det pratar man inte om. Jag blir ensam. 

Det kan känns svårt och orättvist när vänner hunnit få nya vänner medan jag varit borta. Jag har nog alltid tänkt att allt ska bli som vanligt när jag är tillbaka. Men bara för att mitt liv stått på paus, så gör inte andras det. Jag lärde mig tidigt att det egentligen inte finns något att "komma tillbaka till". Ingen väntar på mig. Det är ofta det som gör ont i mig. Då behöver jag varje gång skapa något nytt, för det som tidigare funnits där, är borta. 

På det sättet så känns det som vännerna går vidare i livet, medan mitt liv stått på paus tills dess att jag kan försöka börja om med sociala relationer och jag får vara tacksam om jag lyckas ta mig tillbaka någotsånär till sammanhanget. Det innebär att en missar delar av den adekvata utvecklingen. Åldersgränserna för när saker "borde" ske är socialt konstruerade och det är kanske dumt haka upp sig på. Men den förväntade utvecklingen blir ändå skev och haltar sig fram. Jag får ta i så mycket för att hänga med i samma tempo, medan vännerna kan ta för sig av livet på ett helt annat sätt. Det gör att jag inte känner mig i fas och blir "yngre". 

Men samtidigt som jag kan känna att jag hamnar efter, så är jag också före. Jag tänker att jag har gjort erfarenheter och har nått till insikter som de flesta inte behöver göra förrän de är gamla. Eller kanske inte alls. Jag blir på det planet "äldre". Men det kan också bidra till att jag inte känner mig i fas med vännerna. Jag är yngre och äldre på samma gång. Det blir som att utvecklingen bromsar och gasar samtidigt åt olika håll. Det gör det svårt att hitta ett sammanhang där min utveckling ryms.

Vad tänker du om utveckling?

• Kategori: KampenTaggar: barndom, inte ensam, sjukdom, sjukhuset, skolan, tankar; • Kommentarer (6)