Tar in livet
Kan livet vara så här också? Så mycket nytt att upptäcka. Vet jag skrivit det förut. Att upplevelser väntar nu och i framtiden som kommer berika mitt liv som är värt att kämpa för, men jag hade ingen susning att det var möjligt på den här nivån. Jag har upplevt massor i sommar. Känt mycket och starkt. Nu senast var jag ut på sjön och segla (med näsblod till trots). Det blev äventyr med åska och blixtrar där vi behövde ta skydd på en ö. Det blev tid för reflektion. Med hela sjön som utrymme.
Jag vet att det jag lagt upp på bloggens Instagram (@Krigszonen) kan sticka i andras ögon. Allt det friska. Jag fattar det. Det är inte en självklarhet att få vara med om allt det här. Att få känna allt det. Jag är tacksam så det gör ont i mig. En annan typ av smärta jag inte är van vid. Det är inte alltid de stora äventyren (om än det är himla roligt) som efterlämnar det djupaste avtrycken i mig. Jag känner det stora i det lilla. Jag minns bilturen när jag var i Uddevalla där en stannade för att inte komma fram för fort och tog sig tid att prata, verkligen prata, med mig. Det gjorde mig tårögd. Jag blinkade inte lika ofta med ögonen för att ta in allt ljus omkring mig. Försökte få stunden att vara lite längre. Så viktigt var det. Är det.
I stunden är jag så glad att jag fått uppleva det jag önskat mig, att jag blir rädd. Jag har mer att förlora nu. Jag vill inte vakna upp och upptäcka att allt försvunnit. Min erfarenhet säger att jag inte får behålla det fina. Det gör mig också rädd för att dö. För jag har erfarit sann glädje, trygghet och kärleksfull vänlighet. Jag försöker ta in det. Äga det. Tanken slår mig. Det är kanske det här som jag normalt förväntas känna? Det är väl mer sunt och frisk att vara rädd för sitt liv på operationsbordet än att se det som en möjlig utväg från livet om det skiter sig? Men det här är inget jag är van vid att hantera. Jag har tidigare haft som strategi att försöka inte ha något att förlora. Ifall jag snart skulle dö. Det blev mitt sätt att förhålla mig till döden. För att orka fylla 16... Men nu som 27åring blev jag avväpnad. Det gör mig rädd och arg. Hur gör jag nu?
I stunden är jag så glad att jag fått uppleva det jag önskat mig, att jag blir rädd. Jag har mer att förlora nu. Jag vill inte vakna upp och upptäcka att allt försvunnit. Min erfarenhet säger att jag inte får behålla det fina. Det gör mig också rädd för att dö. För jag har erfarit sann glädje, trygghet och kärleksfull vänlighet. Jag försöker ta in det. Äga det. Tanken slår mig. Det är kanske det här som jag normalt förväntas känna? Det är väl mer sunt och frisk att vara rädd för sitt liv på operationsbordet än att se det som en möjlig utväg från livet om det skiter sig? Men det här är inget jag är van vid att hantera. Jag har tidigare haft som strategi att försöka inte ha något att förlora. Ifall jag snart skulle dö. Det blev mitt sätt att förhålla mig till döden. För att orka fylla 16... Men nu som 27åring blev jag avväpnad. Det gör mig rädd och arg. Hur gör jag nu?
Jag bara överlever inte längre. Jag LEVER äntligen efter alla år av livslängtan och det är inte min mening få det låta som det blivit ett problem. Men det är inte så enkelt. Jag är rädd OCH glad. Jag vet att flera smärtsamma operationer väntar mig efter sommaren OCH jag känner mig tacksam. Jag känner att allt är fel OCH vet att allt är precis som det ska vara - just nu.
"Visst gör det ont när knoppar brista...". Diktstrofen far igenom mitt huvud när jag läser ditt inlägg. Jag tycker det är så fint att du låter registrera alla sorters tankar du har. Det är säkert ditt sätt att hitta den rätta vägen fram.
Med kärlrk/Elisabeth