Rädslan för att bli övergiven
Detaljerna om operation är läskiga. Men det kan jag bemöta med fakta. Jag har läst stora delar av själva operationsmanualen hur ingreppet går till steg för steg. Jag försöker alltid vara en duktig student och det här är inget undantag. Jag kan även skämta om att det liknar en manual i hur man bygger ihop Billy-bokhyllan från IKEA. Jag ser framför mig hur kirurgerna ställer sig frågande till vad som ska vara upp eller ner på den där biten? Den passar inte, kan man såga av här? En skruv blev över, behövs den? Precis så där som jag själv gör!
Men det jag ska berätta nu är svårt. Rädslan sitter djupt i mig. Och om det är läskigare än att bli opererad runt huvudet i 7 timmar, då kanske du får en viss förståelse av vilken paniknivå det här är för mig. Jag är livrädd för att bli övergiven. Jag har blivit lämnad ensam i det ingen ska behöva klara ensam för att kunna fortsätta vara människa. Många gånger. Jag blev snabbt osynlig och tyst. Det var samhällets olika institutioner som tog hand om mig. Jag är ett av samhällets barn.
Jag känner stor SKULD för att jag har delat det värsta och bästa i livet i det som blev mitt institutionella hem (skola, sjukvård och andra). När jag fick beskedet om käkledsimplantat var en av mina första tankar att jag vill göra operation nu under studietiden medan jag har ett tryggt sammanhang att komma tillbaka till. Om jag gör operation efter avklarade studier, har jag kanske inget eller ingen kvar. Ingen som ser eller hör mig. Alla försvinner. Jag försvinner. Jag har tänkt att jag inte borde känna så här. Jag borde inte tänka så. Jag skäms för att jag ”väljer” institution som trygghet. Jag känner mig feg. Men det handlar ju om att jag är rädd och vill vara trygg, precis som så många andra får naturligt i andra hem. Jag ställs nu inför ännu en ny utsatthet i och med operation nr 18 och det är klart att det är bättre komma tillbaka till en känd miljö och kända människor. Jag har fått höra att jag är intelligent som kan vara så ärlig mot mig själv och som kunnat söka mig till andra sätt att få trygghet där det inte fanns naturligt. Det känns skönt att veta om. Hela mitt sjuka liv har jag sett mig som institutionsskadad.
Jag ställer många frågor till mig själv. Jag kommer gå in i den här operationen, men kommer jag komma ut ur den ensam? Jag har sällan haft någon som väntar på mig när jag vaknar upp. Det har ofta varit tomt. Håller det sociala nätverket som jag har nu? Kommer du tröttna? Väntar du? Jag är rädd att förlora dig som finns vid min sida. En institution måste ta hand om mig, ge mig luft och göra mig synlig. Du som vill bry dig om mig kan enkelt försvinna. Om operation går snett, kommer du någonsin kunna tycka om mig? Jag har blivit kallad skräckfilm av den som borde säga att jag är älskad oavsett vad. Jag har gjort många fler operationer sedan dess. Hur hemsk är jag? Det är som att jag är oönskad och blir det mer och mer för varje gång, när det egentligen är sjukdomarna. Jag är inte mina sjukdomar. Men mina sjukdomar tar upp en stor del av mitt liv och det är jättesvårt. Jag har blivit sviken där jag skulle haft någon som mest. Det är både fel och sorgligt. Men jag vet nu att det inte är rimligt att bära skulden. Jag är inte institutionsskadad, jag är institutionsräddad.
Det gör mig så ledsen att läsa det här. Ingen ska behöva känna som du gör och fundera i dessa banor. Men jag känner igen mig mycket i det du skriver om. Skickar en virtuell kräm till dig. Hjälper inte ett smack men jag tycker att du är så galet modig. Även om du kanske inte alltid har ett val. Du är modig som lyfter dessa känslor, dina rädslor. Kram/Malin