Rädslan för att bli övergiven

Minns du att jag skrev att det känns fruktansvärt läskigt med operation käkledsprotes, men att det finns en ännu djupare rädsla hos mig? Jag tänkte dela med mig av den till dig nu. Får jag ta upp din tid? Jag behöver dig. Har du en kopp varm dryck nära till hands? Jag behöver i alla fall en kopp varm choklad, en filt och några djupa andetag.

Detaljerna om operation är läskiga. Men det kan jag bemöta med fakta. Jag har läst stora delar av själva operationsmanualen hur ingreppet går till steg för steg. Jag försöker alltid vara en duktig student och det här är inget undantag. Jag kan även skämta om att det liknar en manual i hur man bygger ihop Billy-bokhyllan från IKEA. Jag ser framför mig hur kirurgerna ställer sig frågande till vad som ska vara upp eller ner på den där biten? Den passar inte, kan man såga av här? En skruv blev över, behövs den? Precis så där som jag själv gör!

Men det jag ska berätta nu är svårt. Rädslan sitter djupt i mig. Och om det är läskigare än att bli opererad runt huvudet i 7 timmar, då kanske du får en viss förståelse av vilken paniknivå det här är för mig. Jag är livrädd för att bli övergiven. Jag har blivit lämnad ensam i det ingen ska behöva klara ensam för att kunna fortsätta vara människa. Många gånger. Jag blev snabbt osynlig och tyst. Det var samhällets olika institutioner som tog hand om mig. Jag är ett av samhällets barn.

Jag känner stor SKULD för att jag har delat det värsta och bästa i livet i det som blev mitt institutionella hem (skola, sjukvård och andra). När jag fick beskedet om käkledsimplantat var en av mina första tankar att jag vill göra operation nu under studietiden medan jag har ett tryggt sammanhang att komma tillbaka till. Om jag gör operation efter avklarade studier, har jag kanske inget eller ingen kvar. Ingen som ser eller hör mig. Alla försvinner. Jag försvinner. Jag har tänkt att jag inte borde känna så här. Jag borde inte tänka så. Jag skäms för att jag ”väljer” institution som trygghet. Jag känner mig feg. Men det handlar ju om att jag är rädd och vill vara trygg, precis som så många andra får naturligt i andra hem. Jag ställs nu inför ännu en ny utsatthet i och med operation nr 18 och det är klart att det är bättre komma tillbaka till en känd miljö och kända människor. Jag har fått höra att jag är intelligent som kan vara så ärlig mot mig själv och som kunnat söka mig till andra sätt att få trygghet där det inte fanns naturligt. Det känns skönt att veta om. Hela mitt sjuka liv har jag sett mig som institutionsskadad.

Jag ställer många frågor till mig själv. Jag kommer gå in i den här operationen, men kommer jag komma ut ur den ensam? Jag har sällan haft någon som väntar på mig när jag vaknar upp. Det har ofta varit tomt. Håller det sociala nätverket som jag har nu? Kommer du tröttna? Väntar du? Jag är rädd att förlora dig som finns vid min sida. En institution måste ta hand om mig, ge mig luft och göra mig synlig. Du som vill bry dig om mig kan enkelt försvinna. Om operation går snett, kommer du någonsin kunna tycka om mig? Jag har blivit kallad skräckfilm av den som borde säga att jag är älskad oavsett vad. Jag har gjort många fler operationer sedan dess. Hur hemsk är jag? Det är som att jag är oönskad och blir det mer och mer för varje gång, när det egentligen är sjukdomarna. Jag är inte mina sjukdomar. Men mina sjukdomar tar upp en stor del av mitt liv och det är jättesvårt. Jag har blivit sviken där jag skulle haft någon som mest. Det är både fel och sorgligt. Men jag vet nu att det inte är rimligt att bära skulden. Jag är inte institutionsskadad, jag är institutionsräddad.

• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: EDS, Ensamhetskänslor, Reumatism, Smärta, kirurg, käkled, käkledsprotes, pacemaker, protes, rädsla, övergiven; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Anonym:

Det gör mig så ledsen att läsa det här. Ingen ska behöva känna som du gör och fundera i dessa banor. Men jag känner igen mig mycket i det du skriver om. Skickar en virtuell kräm till dig. Hjälper inte ett smack men jag tycker att du är så galet modig. Även om du kanske inte alltid har ett val. Du är modig som lyfter dessa känslor, dina rädslor. Kram/Malin

Svar: Det är intressant det du skriver. Det finns en till känsla i allt det här. Ilskan. Just det här att det inte skulle varit så här, och jag ändå tagit på mig skulden. Det är drivkraft i det förstås som kanske gör att jag vågar.
Jag tycker det är fint att du skriver till mig och jag försöker ta in dina ord. Varm kram!
Camilla Blomberg

2 Andreas:

Du måste göra det du måste. Det kan kännas oerhört intimiderande just i detta ögonblick men oavsett vad så måste du få lindring. Jag minns när dom satte in titan skruvar i knäna på mig efter MC olyckan. Skräcken att aldrig kunna gå igen var övermäktig, men efteråt är jag nu tacksam att det gjordes. Närvarande.

Svar: Jag är beredd att hålla med dig, Andreas. Det bara är så. Hur tufft det än kan vara. Det är tufft att inte göra det också.
Camilla Blomberg

3 Emma:

Fina Camilla. Jag vet att vi inte känner varandra och jag vet inte din bakgrund till ensamheten. Men jag känner igen mig i ensamheten och rädslan för att ingen ska finnas där. I över halva mitt liv har jag haft kontakt med psykiatrin på olika sätt, ibland har det varit något enstaka år utan, men jag bär ständigt på rädslan att bli så frisk att jag bör klara mig själv, eller att de ska "sparka ut mig". För vem ska finnas där då? Försöker återfå förtroendet för familjen som jag upplevde svek mig, min syster hävdar att mamma alltid brytt sig och velat väl, men varför har inte jag sett det då? Jag försöker att lita på det min syster säger, men det är svårt att återfå förtroendet och lita på att inte bli sviken igen. Det som skiljer idag mot då är att jag har fantastiska vänner, inte många, men de finns där. Jag är inte alltid så bra på att höra av mig, men jag vet att de ställer upp för mig och att jag hade gjort detsamma för dem. Jag hoppas att du ska hitta liknande människor som kan finnas där för dig, liksom du för dem. En ömsesidig relation som bygger på båda parter och inte sjukvården där den ena är mer beroende än den andra. Det är inte lätt och det tar tid att bygga förtroende och tillit, men jag hoppas och tror att du en dag kommer dit. Du verkar vara en fantastisk kvinna och hade jag inte bott så långt ifrån hade jag stått utanför din dörr och knackat på i detta nu. Jag sänder en stor kram till dig och glöm inte att vi i din armé alltid finns här för dig även om det är på digitalt avstånd ❤️

Svar: Åh men fina, Emma! <3 Jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag blir berörd av det du skriver till mig. Jag kan känna igen mig och det är tungt. Men jag förstår samtidigt hur det blivit så här och det var livsviktigt att göra det. Det var smart. Det fanns inget annat än konstgjort att tillgå som var "good enough". Då får det konstgjorda vara tillräckligt, en får göra det tillräckligt. Samtidigt var det på riktigt, där och då. Det var aldrig vem som helst. Hur som helst. När jag hade den tryggheten kunde jag samtidigt söka mig till andra (friska) sammanhang och bara vara i det, eftersom jag inte längre behövde fokusera på överleva. Det fanns plats att leva. Men det är svårt. Jag hinner oftast inte bygga upp något mer hållbart innan det raseras. Då är det skönt att ha en livlina kvar medan jag utforskar. Kan reflektera om det här hur länge som helst känner jag. Men jag pausar för nu. Jag är himla glad som har min lilla armé. På håll har armén ändå lyckats omfamna mig. Det är en fantastisk känsla. Tack Emma <3
Camilla Blomberg

4 Elisabeth:

Kära lilla vännen. Du beskriver allt så bra. Så fast man inte förstår så förstår man allt ändå tack vare ditt sätt att beskriva saker.
Tvivla aldrig på oss här. Varför skulle vi svika? Var och en av oss kan kanske inte kan göra så mycket, men tillsammans blir vi ett team. Jag blir så rörd av alla fina kommentarer du får här. Du är någon vi verkligen bryr oss om.
Vi finns här både före och efter operationen. Ja till och med under den också. Nu lägger jag min hand i din och kramar hårt och länge/Elisabeth

Svar: Jag har en fantastisk liten armé som kan omfamna mig och kännas nära, fast många är flera mil bort. Det är häftigt och fint. När vi delar det som är viktigt, då möts vi på riktigt, även om det sker via skärm. Det kan ingen ta ifrån mig. <3 Men ibland behövs kontakt i verkliga livet också. Kramar i massor fina Elisabeth! <3
Camilla Blomberg

5 Anonym:

Jag tänker på dig och skickar en varm styrkekram från mig. ❤❤❤⚘Hälsningar från Annika Eriksson i Boden.

Svar: Vissa dagar när det känns tungt, då tänker jag på att jag har dig Annika som tänker på mig och det gör det lite mindre ensamt. Det är fint. Kramar om! <3
Camilla Blomberg

6 Linn:

Det är rimliga tankar eftersom vi ofta skapar bilder baserat på hur det har varit. Det som kan vara till hjälp är att komma ihåg att bara för att en tänker det så är det inte sant (om framtiden alltså - din tidigare upplevelse tar jag inte ifrån dig.
Kram!

Svar: Det är helt sant, Linn. Jag behöver få läsa det om och om igen och bli påmind. Det kan bli annorlunda. Kram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: