krigszonen.se

Glass kommer troligtvis vara min bästa vän under den här läkningsprocessen. Varje operation kräver sina egna förberedelser. Jag brukar också skriva ett pep-talk till mig själv hur jag ska pulvrisera sjukdomarna eller liknande. Det har nästan blivit en ritual. Men jag tror det är viktigt att jag känner att jag kan ta kontroll över situationen i det som går. Det är mycket annat som jag inte kan påverka. 

 

Imorgon opereras den första visdomstanden ut. Jag är beredd på att det här kommer göra ont att läka och vara jobbigt. Men jag måste ändå få säga att det känns skönt att få göra en ”vanlig operation” för omväxlingens skull. Ett enklare ingrepp. Något också friska människor gör. Det gör att den här operationen känns… normal. Samtidigt känns det jobbigt att det bara är en simpel operation och ändå sitter jag här och varenda cell i min kropp skriker: TIME OUT! Det känns som jag inte får tycka det är jobbigt eftersom jag gjort betydligt värre operationer, flera gånger om. Det här fixar jag lätt. Det här är dessutom bara förberedelse inför den stora operationen med käkledsproteser. Jag kan aldrig få för mycket övning, kanske. Min förklaring är att jag gjort för många ingrepp för att vara okej med det här. Det handlar inte bara om alla nålar, knivar eller slangar som förs in i mig. Det är inskränkningen på livet. 

 

Det svåraste är att operationer, oavsett storlek, väcker en hel arsenal av känslor i mig. Starkast är rädslan att bli övergiven. Den här gången är jag inte ensam. Vågar jag lita på det?