krigszonen.se

Jag stod på an avsats högt upp. När jag precis skulle till att kasta mig utför, ringde telefon och personen som rädda mig var den från brevfilten. Det var en dröm. Senare samma dag sov jag middag. Då kom personen på broderikudden (dold under hjärtat) och rädda mig. 

 

Det kändes så nära, samtidigt smärtsamt långt borta. Jag vill gå och aldrig sluta. På samma gång blir jag stående kvar och kan aldrig gå. Jag har inget mål. Vart ska jag ta vägen? Springa till en främlings famn? Ur ett evolutionärt perspektiv gjorde jag de till mina närmaste. Men jag behöver göra en losskoppling. Det är svårt att skriva.