Alltid stridsberedd - vad gör det med en?
Fråga: "Handen på revolvern". Att alltid vara beredd. Att alltid vara på sin vakt. Vad gör detta med oss i längden? Jag vet inte. Jag har inga svar, men jag är nyfiken. Jag tänker på skogsmusen i skogen och på våra förfäder på savannen. Snälla Camilla, kan du reda ut detta!! Nu skojar jag lite förstås, men du brukar alltid ha ett klokt svar. Kram från Elisabeth
Svar: Tack för din fråga, Elisabeth! Jag har klurat på din fråga ett tag och jag hade gärna sett att vi kunnat bolla den direkt med varandra. Jag skulle nämligen vilja vända tillbaka frågan till dig. Du skriver att du inte har svaren. Men jag tror du vet. Vad gör det här med dig? Jag tror det gör massor. Vi utforskar lite.
För egen del har jag vid tidigare liknande situationer i alla fall upplevt en stress över att försöka hinna med att göra allt det där jag vill göra i livet, innan det kanske är för sent. Men att det sätter en stark press! Sjukdomarna flåsar en i nacken och det är svårt att slappna av och njuta ens när allt är lugnt. Fokus hamnar på att hålla sig på banan, springa ikapp, hålla stegen före och försöka stå sig obesegrad så länge det går. Hela livet blir till en uthållighetstävling. Det går inte stanna upp och hämta andan. Rädd bli överkörd att ens tänka tanken på vätskepaus, fast vi vet att vi behöver det för att orka fortsätta i längden. Livet är ju knappast en 100-meters final. Snarare ett maraton. Men vi ser bara alternativet att kämpa på. Jag tror en kan bli stridstrött av det. Frågan blir då, vad gör vi istället?
Vi behöver kanske inte ha ett svar på frågan direkt, men vi kan åtminstone låta den få ta lite plats just nu? Vi fortsätter utforska. Det som står klart är att rädslan i alla fall inte behöver mer utrymme än vad den redan har. Hälsan är viktig och måste få vara prioriterad. Men det är lätt hänt att kampen om att må så bra som möjligt, samtidigt tar död på en själv. Kan det kanske, mitt i kaoset, samtidigt finnas utrymme för vad vi vill? Vi själva måste ju få plats! Vi kan inte bara springa och ducka för möjliga skräckscenarion. När jag skriver det här menar jag att det handlar om en balans. Ger ordet dig också rysningar? Men det är ju så. Det får inte gå åt mer kraft till rädslor och för lite till vad som är meningsfullt för en själv i livet.
För egen del har jag vid tidigare liknande situationer i alla fall upplevt en stress över att försöka hinna med att göra allt det där jag vill göra i livet, innan det kanske är för sent. Men att det sätter en stark press! Sjukdomarna flåsar en i nacken och det är svårt att slappna av och njuta ens när allt är lugnt. Fokus hamnar på att hålla sig på banan, springa ikapp, hålla stegen före och försöka stå sig obesegrad så länge det går. Hela livet blir till en uthållighetstävling. Det går inte stanna upp och hämta andan. Rädd bli överkörd att ens tänka tanken på vätskepaus, fast vi vet att vi behöver det för att orka fortsätta i längden. Livet är ju knappast en 100-meters final. Snarare ett maraton. Men vi ser bara alternativet att kämpa på. Jag tror en kan bli stridstrött av det. Frågan blir då, vad gör vi istället?
Vi behöver kanske inte ha ett svar på frågan direkt, men vi kan åtminstone låta den få ta lite plats just nu? Vi fortsätter utforska. Det som står klart är att rädslan i alla fall inte behöver mer utrymme än vad den redan har. Hälsan är viktig och måste få vara prioriterad. Men det är lätt hänt att kampen om att må så bra som möjligt, samtidigt tar död på en själv. Kan det kanske, mitt i kaoset, samtidigt finnas utrymme för vad vi vill? Vi själva måste ju få plats! Vi kan inte bara springa och ducka för möjliga skräckscenarion. När jag skriver det här menar jag att det handlar om en balans. Ger ordet dig också rysningar? Men det är ju så. Det får inte gå åt mer kraft till rädslor och för lite till vad som är meningsfullt för en själv i livet.
Vågar vi ta plats i våra egna liv? Att inte försöka kan verka mer skrämmande tänker jag. Jag har varit i överlevnadsläge länge. Det kommer sig helt naturligt nu. Att leva kommer däremot inte lika naturligt. Det är svårt att ge utrymme för sig själv. Ibland behöver en stöd av andra för att hitta dit. Det ”kloka svaret” blir nog att försöka göra det som ger mening i livet just nu. Att tänka framåt föder ofta bara rädsla. Det enda sättet en kan mäkta med allt, är att leva nu. Nu.
Vad tänker ni?
Nu försöker jag ta på mig funderarmössan och dra ner den ordentligt över öronen. … Men jag har inte din erfarenhet att springa för livet och ha sjukdomen nafsande i nacken. Det närmaste jag kan komma är att jag har känt mig som en brandman med ständig jour under en tid. Vad hände då då? Jo jag skärpte mina sinnen till max, jag lyfte mig i nackhåren så långt jag kunde. Jag var tvungen att bli den bästa versionen av mig själv. Vad kände jag? Jo faktiskt en tillfredställelse över att jag var mitt ”bästa” jag. Ungefär som elitidrottsmän kan känna när de slår personligt rekord. Det borde förstås tära på både kropp och hjärna detta. Men när man blir trött och inte orkar så vet man ju inte riktigt vad det beror på. Livet är så komplext. Så så mycket klokare är jag inte.
Däremot tror jag att NU är viktigt, precis som skriver. Av de skälen du nämner men för mig har det varit skönt att även vila i Nuet. Just nu är det bra, just nu är jag på en bra plats, just nu är det lugnt. Att inte tänka på vad som händer SEN. Även i stridens hetta kan Nuet hjälpa mig. Just nu är det så här, precis det här gäller nu. Det ger mig en kontroll över situationen. För mig är det en kontroll som ger mig lugn.
Käraste Camilla, just nu är detta vad en gammal och lite trött kvinna kan fundera ut för svar på min egen fråga. En stor kram till dig och hopp om att du orka fundera på mer saker framöver.