krigszonen.se

Om mindre än två veckor tar jag examen nr 3 kan man nog säga. Jag har redan en kandidat i kriminologi (utredningskriminolog). Jag har också en kandidat i socialt arbete. Om några dagar äger jag alltså även titeln som Socionom. Jag trodde på allvar inte att jag skulle bli klar till i år. Jag räknade med att missa mycket i samband med alla operationer jag varit tvungen att genomgå. Jag tänker framför allt på den dubbla käkledsprotesoperationen. Det var som bestämt att jag skulle ta igen det senare. Men det gick ju jättebra ändå! Till och med fast jag innan den operationen hade flera operationer före som avlöste varandra. Det har inte varit lätt. Men jag har aldrig krävt att det inte får vara svårt. Bara möjligt. 

 

Jag skriver på min sista uppsats. Men det är seminarium och opponering och sånt också. Men det hör liksom till. För att inte helt grotta ner mig i kursböckerna fortsätter jag försöka vara utomhus och träffa de jag vill umgås med. Jag har åkt skridskor på sjön, promenerat i Högbo och åkt lite mer skridskor fast på torget i Gävle.

 

All aktivitet har sitt pris och kräver mycket vila. Jag kan tycka det är jobbigt och läskigt att inte veta om jag återhämtar mig. Varje gång jag återhämtar mig känns det bra. Jag blir lite tryggare i att jag klarar mer än vad jag först tror. Men det känns sjukt att tänka att för två år sedan pallade inte mitt knä det här. Jag hann åka skridskor, skidor och rullskridskor en varsin gång – sen gick det inte mer. Jag var på akuten varje vecka under 2-3 månaders tid för att tömma knät på massa ledvätska. Vätska som fortsatte bildas utan minsta ansträngning. Sedan hade jag bara ett alternativ kvar: operation. Självklart är jag rädd att hamna där igen. Det är en skitsvår balansgång mellan att leva och läka (i den ordningen) eftersom jag inte vet om något fungerar förrän det är för sent. Men jag fortsätter ändå försöka göra det jag vill, så förnuftigt jag förmår, för jag vill leva.