Är det för sent?

Det sägs att ungdomen är den bästa tiden i livet. Men om en förlorat stora delar av den, kan det ens bli bättre då? 
 
Jag har snuddat vid ämnet förut om utveckling här.
 
Jag kan se vikten av att ungdomsåren har en bas i trygghet, kanske just för att utan det så kan inget växa. En kanske mognar fortare på vissa plan om en går igenom olika svårigheter som ung. Men det betyder samtidigt att den ungdomen (med allt vad det innebär) togs ifrån en för att istället tvingas göra plats med strategier för att kunna överleva. 
 
Det finns också jobbiga saker som skulle kunna vara delar som ”hör ungdomen till”. Delar av det kan också missas. På gott och ont. För jag tänker att det kanske inte alltid är något bra. Utan något som kan gynna tillväxten? Jag kan ofta få höra ”du missade inget” om en erfarenhet de flesta andra har i min ålder, men som jag saknar. Men jag behöver kanske få göra erfarenheten för att veta om det verkligen är så – även för mig? Jag tänker också att upplevelsen att det inte är viktigt, kan vara en viktig erfarenhet i sig självt?  
 
Samtidigt vill jag smula sönder den här ledande idén med livet att allt roligt ska hända före en viss ålder, och gör det inte det, så är det för sent sen. Då kan det, som jag skrev i början, bli en omöjlig uppgift att få ett bra liv. I alla fall känns det så om en hela tiden får höra det är för sent. Att allt det bästa redan har passerat. Men så kan det ju inte vara.
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Unga Reumatiker, pacemaker, tankar, trygghet, ungdom, växa; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Anonym:

För sent får det aldrig vara att uppleva! Men vi kanske gör det i en annan ordning bara? Visst har jag många gånger klurat på saker som inte funnits där då det skulle, ramarna för hur saker ska vara. Men samtidigt vill jag inte byta, hur tufft det än varit… måhända att erfarenheten kommer bakvänt men kommer det gör den! Tack för du delar dina kloka tankar!

Svar: Håller helt med dig! Jag tänker också att det finns en förväntan att livet ska levas i en viss ordning. Att erfarenheter "borde" ske i en viss ordning. Den här saken framför den andra... Men så är det ju faktiskt inte alls! Bort med det! Det finns inget "rätt" sätt att leva livet på. Vi har alla olika förutsättningar. Olika intressen och mål och drömmar. Tack snälla du för att du ville dela dina kloka reflektioner. Det uppskattar jag!
Camilla Blomberg

2 Andreas:

Man blir aldrig för gammal för att bli ung. Man är bara så gammal man känner sig och varför ska man följa normen om för sent? Vad är för sent egentligen? Livet är ju vad man gör det till och vad som fyller den tiden. Rulla på du och gör det du känner passar och är rätt för dig. Ta hand om dig 😊💥

Svar: Visst låter det härligt att få vara en friare människa! Fortsätt ta hand om dig!
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Min upplevelse är att livet blir bättre med åren. Jag hade en fin ungdom som jag är tacksam över, men den innehöll också mycket smärta och ångest. Ibland kan jag vilja uppleva det igen, ibland önska att jag gjort allt annorlunda. Men det jag kan styra är nuet. Som vuxen på riktigt nu så kan jag bestämma själv, jag kan göra det jag faktiskt vill, ibland det ses som ungdomligt och ibland det som ses vuxet. Jag kan fortfarande skapa mina äventyr. Men jag är mer trygg i att jag inte behöver göra saker på ett visst sätt "för att", att det är värt att välja det jag mår bra av och att jag får lov att göra det. Och jag har fått verktyg på vägen att fatta vad det är. Jag förstår att man sörjer en förlorad ungdom, det är inte konstigt alls, livet är jävligt orättvist och det suger. Det är klart att man kan avundas sorglösheten. Men det är INTE som att det bästa redan varit. Det bästa kommer. Det fina livet börjar vid 35 typ. ;)

Svar: Det gör mig glad att läsa dina ord. Det ger hopp om att det kan bli bättre med åren. Jag gillar powern i att vara vuxen och faktiskt få bestämma själv. Att jag har valmöjligheter som jag ibland glömmer bort att jag faktiskt har. Jag kan tacka nej och ja. Jag har nyss fyllt 28 år och upplever allt oftare stunder av när jag känner livet i mig! :)
Camilla Blomberg

Kommentera här: