krigszonen.se

Idag har jag varit på Akademiska sjukhuset i Uppsala och gjort ultraljud över kärlen på hals/bröstkorg + mage. Efteråt träffade jag specialistkirurgen. 

 

Det är inte nyckelben och revben som klämmer åt blodflödet. Det handlar i stället om ärrbildning i venerna på grund av pacemakerns elektroder. 

 

Men det är mer komplicerat. Det handlar troligtvis om en utbredd ärrbildning i kroppen om vi ser till hur käklederna var före proteserna, artrofibrosen i knäna som var nära leda till amputering, det kan också ha varit orsaken till att jag behövde pacemakern från början (att ett litet ärr gjorde att hjärtat började skicka felaktiga impulser på hur ofta det behöver slå) och nu ärrbildning i venerna...

 

Den bästa behandlingen hade varit att gå till roten på ”sjukdomen” och ta en fibroshämmande medicin. Ingen vet om den existerar. Och om den existerar, vem frågar man? 

 

I stället släcker läkarna bränder genom att behandla varje ”ärr-attack” inom det egna området. Olika specialister har samråd och pratar med varandra, men det är svårt att se till helheten när ingen bär huvudansvaret. 

 

Problemet med att försöka ”släcka bränder” är att det inte går att skära bort ett ärr för att göra det bättre, utan att också orsaka ett nytt ärr som kan gör allt värre igen.

 

Att bara sätta in en pacemaker orsakade den här ärrmassan. Att gå in igen för att ta bort pacemakern, skära bort elektroderna, ballongspränga upp blodkärl, sätta stent och sedan in med en ny pacemaker igen – det är mer avancerad kirurgi än första operationen. 

 

Är det risk att det blir värre med en ny operation? Svar: JA. ”Det bästa är kanske att ha händerna på ryggen”, som läkaren sa. 

 

Samtidigt. 

 

Om vi inte gör något, kan det växa ihop helt? Svar: JA. Det kommer fortsätta bildas ärr. Symtomen att strypas inifrån kommer öka. Risken för blodproppar är överhängande.

 

Det är tight i venerna nu. Blodkärlet på halsen som buktar ut (se bild ovan) när jag ligger ner är egentligen bara en ”avstickare” som kroppen bildat själv, en slags genväg eftersom ”motorvägen” är blockerad av ärrbildning. Det är inte en tillräcklig stor väg, men det är fint se att kroppen kämpar emot med vad den kan. 

 

Jag kommer börja med blodförtunnande för att det ska bli lättare för blodet att passera de smalaste områdena. Det kan lätta på symtomen och minska risken för blodproppar.

 

Men det är ingen lösning. Det köper mig/läkarna bara mer tid.

 

Förutom det, har även mitt vänstra knä snabbt blivit sämre. Knäleden håller troligtvis på att växa ihop och bli orörligt. Jag kan inte längre gå (det tog bara ett par dagar). Jag har opererats för det här en massa gånger genom åren. Men ja, operationerna hjälper bara för en tid, sedan är det tillbaka. 

 

Jag känner… tacksamhet som fick ett friskt år efter käkledsproteserna, tacksam som inte behövde vara ensam med beskeden idag och att jag är tacksam att jag i förra veckan fick fylla 29 år. Jag låter dramatisk på slutet, men det börjar kännas mer och mer realistiskt att tänka så.