krigszonen.se

Vi behöver några goda nyheter.

Jag lämnade sjukhuset förra veckan. Men det tar nog några dagar hemma för att landa i allt. Vad var det som egentligen hände? Jag har skrivit det här vid tidigare operationer, men jag skriver det igen. Att genomgå en så stor operation (särskilt som är livsviktig) med lång eftervård är inte samma sak som att åka till affären och handla mjölk och sen åka hem igen. Något har hänt på vägen. Något som förändrar en i grunden. Man glömmer bort hur man var innan de klädde av en naken, rakade en, förde in slangar, stack nålar och skar i en. Det har många intensiva och omtumlande dagar. Inte trots att jag redan blivit opererad 25 ggr. Utan kanske mer för att jag har det! Det är en märklig känsla att komma hem och allt förväntas vara ”över”. Livet är som vanligt på sätt och vis och ändå så annorlunda. Sen inser man att det är en själv som förändrats.

Jag har varit utomhus för första gången på två veckor. Även om det var för ett sjukhusbesök, räknas det. Fjärde röntgen av lungan på mindre än 14 dagar visar klar förbättring! Det känns också bättre. Jag kan andas normalt. Det är bara djupa andetag, gäspa och skratta som skär inuti. Men det kan lika gärna vara från själva stentningen/operation.

Armen blir långsamt bättre. I samband med operation blev det mer trångt i kärlen på andra ställen och hela vänsterarmen har varit svullen ut till fingertopparna. I början låg armen bara tjock och tung bredvid mig. Svullnaden har till största del gått ner nu. Jag kan till och med ta mig fram på kryckor igen. 

Igår tog jag sista dubbelbehandlingen (sprutor och tablett) med blodförtunnande. Nu går jag tillbaka till min numera vanliga underhållsbehandling i tablettform, morgon och kväll. 

Jag valde den här bilden till inlägget därför att jag minns så tydligt ögonblicket när jag gick från att känna att det var jobbigt att existera varje sekund som gick, till när det började vända och jag mådde mindre skruttigt (om än tillfälligt). Rösten hade fortfarande inte kommit tillbaka helt (att ligga intuberad i 10 h irriterar stämbanden) och jag fick försöka skrika för att höras (vilket var påfrestande för lungan). Men jag behvöde inte prata just då och jag vågade för första gången känna mig hoppfull.

Jag vill också tacka allra ödmjukast för er som hör av er och finns där, och här. 

Vi njuter och vilar i det för nu.