Innanför min hudkostym
Datatomografi med kontrastmedel för att lysa upp kärlen i thorax avklarades tidigt idag. Det var en bra vårdnisse som tog emot mig. Sköterskan pratade om ganska oväsentliga saker som att inte veta hur lång tid det tar att resa mellan Sandviken och Gävle, men just därför var det viktigt! Hör här. Jag kommer dit, behöver tala om hur lång jag är, min vikt, skriva under att jag inte är gravid, uppge att jag tar blodförtunnande, klä av mig en tröja och det jag inte berättar, kommer lysas upp som en julgran på röntgenbilderna. Sköterskorna ser innanför min hudkostym, och jag får sällan ens veta vad de själva heter. Men den här gången fick jag veta något om en annan människa. Det kan tyckas vara en obetydlig detalj, men för den som vistas i en sjuk miljö så mycket som jag gjort under en massa år och med flera vårdkontakter i veckorna (i perioder det enda sociala), då blir de små sakerna väsentliga! Vi kunde mötas som två människor. Vissa inom vården träffar jag förstås regelbundet och får en relation till. Men väldigt många förblir anonyma.
Veckans fjärde och sista sjukhusbesök var rehabiliteringen. Träningen avklarade jag efter lunch på nästa sjukhus. Knät gör ont i varje steg, men borde bli bättre när förlorade muskler byggs upp igen. Fotleden är bättre efter sprutingreppet. Men fortsatt lite svullen. Det tar tid att läka.
Nästa vecka börjar det om med nya besök. Men jag håller livsmodet uppe. För nu i alla fall.