En dag med spänning
Jag har varit spänd hela dagen. Jag vaknade till och med spänd i hela kroppen. Om någon hade slagit an på mig hade jag bergis tagit ton!
Jag har suttit hela dagen och väntat spänt på resultatet på första kursens tenta. Jag har väntat minst lika spänt på besked från ortopeden angående mitt knä också. Nu har jag svaren.
Vid 14 fick jag veta av ortopeden att senaste kortisonsprutan uppenbart inte fungerat. Nu är tanken att jag ska göra en magnetröntgen över knät innan en eventuell titthålsoperation. Jag hoppas fortfarande på att det ska finnas en annan utväg. Men så som mitt knä varit den här veckan tvivlar jag på en annan lösning än operation. Om jag kommer undan med "bara en titthålsoperation", så skulle det egentligen vara fantastiskt.
Det är svårt att inte bli rädd. Det har gått så snabbt. På mindre än en månad (från den otäcka låsningen) så har jag börjat halta igen. Jag kan inte räta ut benet helt. Det tar stopp. Det gör ont. Det låser sig ofta. Jag är rädd för att det ska börja om med sammanväxningarna. Artrosfibrosen. Operationerna. Frustationen och vanmakten. Oddsen att lära mig gå. Men jag får försöka ta en dag i taget och se hur det här utvecklar sig.
Klockan 19 kom äntligen betyget på tentan. Jag blev godkänd med bravur! Med flaggan nästan i topp. Jag kämpade hårt med uppgiften och det känns bra att det gav utdelning. Nu hoppas jag kunna slappna av lite i kroppen.
Nu ska jag hugga Simponi-sprutan i låret och relaxa lite framför "brasan". Jag har mina fina sockor som en i min lilla armé stickat åt mig för några år sedan. Sockorna värmer inte bara fossingarna ska du veta, utan hela mig. 💕
Jag har suttit hela dagen och väntat spänt på resultatet på första kursens tenta. Jag har väntat minst lika spänt på besked från ortopeden angående mitt knä också. Nu har jag svaren.
Vid 14 fick jag veta av ortopeden att senaste kortisonsprutan uppenbart inte fungerat. Nu är tanken att jag ska göra en magnetröntgen över knät innan en eventuell titthålsoperation. Jag hoppas fortfarande på att det ska finnas en annan utväg. Men så som mitt knä varit den här veckan tvivlar jag på en annan lösning än operation. Om jag kommer undan med "bara en titthålsoperation", så skulle det egentligen vara fantastiskt.
Det är svårt att inte bli rädd. Det har gått så snabbt. På mindre än en månad (från den otäcka låsningen) så har jag börjat halta igen. Jag kan inte räta ut benet helt. Det tar stopp. Det gör ont. Det låser sig ofta. Jag är rädd för att det ska börja om med sammanväxningarna. Artrosfibrosen. Operationerna. Frustationen och vanmakten. Oddsen att lära mig gå. Men jag får försöka ta en dag i taget och se hur det här utvecklar sig.
Klockan 19 kom äntligen betyget på tentan. Jag blev godkänd med bravur! Med flaggan nästan i topp. Jag kämpade hårt med uppgiften och det känns bra att det gav utdelning. Nu hoppas jag kunna slappna av lite i kroppen.
Nu ska jag hugga Simponi-sprutan i låret och relaxa lite framför "brasan". Jag har mina fina sockor som en i min lilla armé stickat åt mig för några år sedan. Sockorna värmer inte bara fossingarna ska du veta, utan hela mig. 💕
Både bra o dåliga nyheter förstår jag🙂
Har inte hört av mig på ett tag, men det betyder inte att jag har glömt dig.
Håller tummarna att det blir optimalt goda besked framöver.
Kramar
Eva