krigszonen.se

Det här med att studera när man har en kronisk sjukdom kan vara tufft. På flera plan. Men jag är glad att det rullar på som det ska på högskolan. Jag har i och för sig inte behövt så mycket stöd heller. Jag har just nu egentligen bara stödet med kurslitteratur på datorn för att slippa släpa bära runt på tunga kursböcker fram och tillbaka till skolan. Det fungerar grymt bra! En och annan ”riktig” bok blir det förstås om böckerna inte finns tillgängliga att ladda ner. Men det går bra.

 

Nästan alla föreläsningar sänds via datorn och tack vara det kan jag hänga med oavsett om jag har svårt att gå eller sitter i väntrummet på sjukhuset. Men det är inget stöd för att jag har en reumatisk sjukdom. Utan det är något alla på socionomprogrammet har tillgång till. Det upplägget råkar bara vara himla bra för mig. Jag brukar rita/måla medan jag lyssnar. 

 

Jag känner att jag hänger med bra i skolan. Inte bara med huvudet ovanför ytan. Utan det är en rimlig utmaning. Det kan dock bli en övermäktig situation om eller när det blir knäoperation och efterföljande rehabilitering. Men jag känner, till skillnad från förut, att skolan är villig att se de möjligheter som finns för att det ska fortsätta rulla på för mig. Förut fick jag göra skolans jobb att försöka hjälpa mig. Jag var den som sökte i regler och riktlinjer när alla andra sa ”nej, tyvärr” av bekvämlighet (du kan läsa mer om det HÄR). Men den här gången gör skolan faktiskt sitt jobb att själv ta striden och undersöka möjligheterna. Jag mejlar ena dagen och får ett telefonsamtal nästa dag att de jobbar på en lösning. Jag borde inte skriva att det är fantastiskt. Det borde vara självklart att sköta sitt jobb. Hur som helst betyder det mycket att skolan kämpar med mig.