krigszonen.se

Det psykosomatiska magontet är lika verkligt som vilket annat magont som helst. Jag försökte ockupera tankarna med skolans uppgift och annat en stund. Men hela tiden kom jag på mig själv med att kolla klockan och telefonen. Jag frös, och hade någon suttit bredvid mig hade den märkt att jag skaka. Det var idag, någon gång efter klockan 09:00, som ortopeden skulle ringa och prata om den eventuella operationsplanen.

 

Jag satt spänt och vänta i en timme. Fortfarande inget telefonsamtal. Jag gick på mitt möte i skolan. Men jag var så spänd över det kommande samtalet att jag satt längst ut på kanten av min sittplats i nästan en timme till. Eftersom mötet handla om att försöka strukturera upp studier i och med kommande operation och rehabilitering, kom frågan om jag var rädd för operation väldigt träffande. Jag försökte slappna av för att det inte skulle synas att jag darra. Men jag kände mig lättad av att få frågan. Som om någon blottlagt det jag försökte dölja och det inte längre var någon mening att spänna sig. Jag kunde slappna av en aning.

 

Då kom samtalet, kl. 10:54.

 

Jag berättade för ortopeden att jag haltat sedan november och att jag inte kan räta ut det vänstra benet rakt. Jag fick uppskatta hur många grader som saknades till ett utsträckt ben. När jag går klarar jag inte av mer än att det är ungefär 35 grader kvar. I passivt läge klarar jag kanske av 15 grader. Jag kan försöka pressa ner benet med händerna, men det gör jätteont. Normalt är 0 grader. Mitt högra ben kan jag sträcka -5 till och med.

 

Mer behövde jag inte säga.

 

”Jag känner ju dig nu, Camilla. Vi behöver inte boka in en tid för att träffas. Det är inga konstigheter. Du har redan haltat i tre månader. Jag anmäler dig för operation på en gång” sa ortopeden.

 

Jag gav honom mina uppgifter om längd, vikt, medicin och allt annat som är bra att känna till inför en operation. Förhoppningen är att ortopeden ska operera mitt knä inom en månad. Det kan bli aktuellt att operera mig på en annan ort för att inte väntan ska bli så lång. Det är en högt prioriterad operation.

 

Innan klockan slog om till 11:00 avslutades samtalet. Om än det sätter igång en rad panikscenarion om hur det varit med mitt knä förut och hur det kan bli igen, så känner jag mig glad över att läkaren vill försöka hjälpa mig. Jag är dock fortfarande spänd, frusen och skakar i hela kroppen. Jag tror det är ett rätt vanligt fenomen i en extremt pressad situation. Det är mycket att brottas med på en gång. Men bara jag får strukturera upp saker och ta kontroll över det jag kan, så brukar det kännas mindre övermäktigt.

Det som kändes bra idag var att jag hade någon med mig efter att det tuffa beskedet lämnats. Jag har aldrig haft det förut.