En stark längtan
Långpromenader längs en snårig stig. Myggbitna ben. Inga strumpor på flera dagar. Tofflor och badrock. Simma. Mat utomhus morgon och kväll. Samtal på en intellektuellt, existentiell och djupare nivå som jag har efterlängtat. Det blir mer stämningsfullt under en fullmåne. Jag var mer än hälften så gammal som de flesta av de andra. Men jag tyckte om att få höra ”ju mer jag pratar med dig, desto äldre blir du”. Det är fint när gemenskap prioriteras framför sömnen under några dagar. Sova kan man göra när man kommer hem. Det hör läger till.
Allt skrivande förstås! Leka med orden. Att sätta ena ordet framför det andra och skapa något som inte fanns där innan. En utmaning i tumultiga tider. Att sitta i ett klassrum med en lärare vid katedern. Omsluten av böcker och trygghet. Jag stängde av omvärldens galenskap och förband mig till mitt konstverk. Hjälp! Jag har i flera dagar format orden i både text och med min mun som jag inte får säga. Men jag känner nu en ännu starkare längtan att vägra vara tyst.
Vad skönt att få komma bort ifrån det invanda och rutinerade. Det är lätt att man fastnar i en ond tanke spiral när det blir så, och då är det skönt att få "en annan värld" att leva i en stund. Det är väl lite lättare på kroppen också i denna värme? Ta hand om dig 😊💐