Känner livet i mig
Det har gått en månad sedan käkledsbytet. Jag trodde aldrig att jag skulle må så här bra, så här snabbt! Sista pillret är taget. Svullanden i sidorna börjar försvinna. Jag kan känna skillnad på värme och kyla i alla fall på vissa delar av huden på kinderna. Det är fortfarande med viss svårighet det går att fylla munnen med vatten utan att det sipprar direkt ut för att nerven till underläppen inte läkt (inte säkert det kommer kunna läka, men jag tror det). Men jag lär mig strategier för det också. Jag kan bita ganska stort i ett äpple! Utan smärta. Det är själva tugg-tekniken jag behöver öva lite mer på. Det blir lätt att jag tuggar rakt upp och ner som en krokodil. Jag behöver lära mig använda sidorörelserna mer.
Hur som helst läker såren under tejpen vid tinningarna, öronen, halsens sidor och magen. Musklerna runt titanet och plasten behöver värmas upp med "joggning" fyra gånger om dagen för att kunna stretchas och nå full rörlighet. Jag har rabblat välartikulerat alfabet, tagit gapskrattspromenader bara för att jag kan och skriksjungit i skogen "I AM TITAAAAAANIIIIIIIIIIIUM". Och det blir bättre.
Operation av pacemakern, som gjordes veckan före operation i käklederna, känns också bättre (jag vet, jag har tejp här och där på hela kroppen). Jag kan röra armarna utan att pacemakern glider över nyckelbenet och orsakar "invärtes skavsår". Pacemakern fastnar inte heller längre under nyckelbenet eller åker upp mot halsen. Nu sitter den där den ska (kontroll om ett par veckor så får vi se om sjukhusnissarna håller med mig). Men titta, jag kan ju till och med dela närvaro med ett träd. ;)
Jag känner livet i mig!
Hurra! Så härligt att allt gått så bra. Kul att få ta del av din glädje