En glimt av det som försvinner

Jag tror inte att många kan förstå det jag fick uppleva i helgen. Att sätta ord på det känns fjuttigt. Men lite så var det faktiskt också. Fast för den som inte har upplevt det förut, för den är det här enormt. 
 
Det var sista närträffen med klassen i Sörmlands län. En skolavslutning. De flesta av er vet nog vid det här laget hur mycket jag hatar avsked.
 
Varje minut jag var där, njöt jag. Hela helgen. Att sitta i ett riktigt klassrum med läraren i mitten, skriva julnovell, käka i skolmatsal, ta en promenad med läraren och umgås med klasskompisarna. Allt det andra jag tänkte och kände försökte jag mute:a för att kunna njuta. 
 
Sen kom sista timmen av lektionen. Allt prat om framtiden skrämde mig. Det gick inte låtsas att allt var bra. Att gå från skolans sammanhang blir så mycket svårare när det inte finns något att gå till, det är sanningen. 
 
Jag flydde från klassrummet, gömde mig i det tomma skolbiblioteket. Läraren kom efter mig för att se hur jag mådde. Det har aldrig hänt att någon kommit efter mig på det sättet i skolan. Det var något litet, men kändes stort. Jag önskar att det hänt tidigare i mitt liv. Det hade kunnat förändra mycket. Men det hände nu. Jag tyckte om det. Det är bara det att det var så fort över och det kommer inte hända igen. Hjärtat går isär, och på samma gång är det läkande att ha fått den här erfarenheten nu. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det. Smärtan. Att få en glimt av det som försvinner igen. Ändå tacksam för ”ärtan” jag fick, fast jag behöver mycket mer. 
 
Du som följt bloggen länge, jag hade en dröm för flera år sedan (2016) om just en sådan här situation. Jag kommer ihåg den eftersom jag skrev ned den HÄR. I helgen hände det. På riktigt. 
 

Kommentarer:

1 Hannas krypin:

Vad fint att läraren följde efter dig. Det är precis så man vill att människor runt omkring en gör när de ser att att man mår dåligt.

Svar: Ja det kändes verkligen fint och bra. Och ja, jag håller med dig. Det är medmänsklighet. Kram
Camilla Blomberg

2 Anonym:

PÅ sikt måste du skapa dessa ärtor själv typ finna trygghet, tillhörighet och ro inom dig själv.
Kram

Svar: I know I know!! Försöker med det. Behöver dock få uppleva/erfarenhet av den där ärtan i första hand för att veta vad det är och få syn på det inom sig själv.
Camilla Blomberg

3 Elisabeth:

Apropå "Anonyms" kommentar här, så kommer jag att tänka på ett tv-program med en kvinna som bodde helt isolerad långt bort i obygden. Hon hade verkligen ingen i närheten. Denna kvinna pratade högt för sig själv. Hon peppade sig själv när hon behövde pepp. Hon sa tröstande ord när hon var ledsen och hon berömde sig själv högt när hon gjort nåt bra. Detta kändes inte konstigt alls utan bara fint.
Fint att det händer fina saker för dig, Camilla!
Kram från Elisabeth














Svar: Visst är det viktigt att försöka vara snäll om sig själv. Men tycker inte att det ska vara det enda, allt. Men det kommer väl nya ”ärtor” som inte heller ska vara det enda, allt. Det kan gärna bli ett komplement. Kramar om!
Camilla Blomberg

4 Anonym:

Så fint att läraren undrade hur du mådde. Så fina bilder på dig. Kram från Annika i Boden.

Svar: Visst var det! Och tack vad kul att höra. Vi firade jul ihop med klassen. En del hade tomteluvor. Saknar tyvärr en. Men klädde mig helröd. Kram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: