Dubbelsidig käkledsprotesoperation
Jag har haft inflammation i båda mina käkleder ända sedan jag var barn. Det har krävts dropp, cellgifter och sprutor. Operation var 6-12:e månad. Mot slutet fick jag bedövningsinjektioner varannan vecka som lindrade smärtan för bara några timmar. Mina käkleder fortsatte ändå smälta ner och förstördes till följd av reumatismen. Det blev svårt att äta, prata, gäspa, skratta och le. Tillslut stod jag inför det sista alternativet: käkledsproteser. Torsdag den 26:e augusti genomfördes dubbelsidig käkledsprotesoperation i Falun. En 7 timmars lång operation där käklederna sågas av och proteser i titan sätts fast i käk- och skallbenen med 24 skruvar. Skillnaden är omedelbar. Efter fyra dagar på sjukhus fick jag åka hem. Jag ska berätta mer.
Klockan var strax före 7 när jag och mitt sällskap intog väntrummet. Jag var skakis och hade ont i magen. Men på samma gång kändes det som rutin. Jag hade opererat mig veckan innan och veckan innan det också... När sköterskan sa ”Camilla” som visa på min tur att inställa sig, infann lugnet. Jag går som in i ett ”krigar-läge”. Jag var inte heller själv och inte ensam. Det fanns en att hålla i handen. Gosegrisen, som bokstavligen är fylld med kärleksfull vänlighet, var också med som lovat. Det kändes tryggt.
Jag fick byta om till den vita klänningen, få en matchande rosett på sjukhusarmbandet, blev rakad i sidorna av huvudet och tatuerad med spritpenna. Sen skiljdes vi åt i en kram.
När jag andades i (z)narkosmasken, började jag räkna och drömma mig bort. Jag hann få 16 knuffar med fart på gungan innan jag somna…
Min egen uppfattning av operation som sövd är ett ögonblick av öppna, hela och försegla. Egentligen tog operation 7 timmar. Under operation fixerades munnen ihop med fyra skruvar i tandköttet. Elektroder fästes som flera djupa nålar i ansiktet. Jag skars upp i båda sidorna av halsen, vid båda öronen och upp i huvudet och ett snitt i magen. Käklederna sågas av. Proteserna skruvas fast. Fett från magen transplanteras till de nya käklederna. Skruvarna i tandköttet tas bort. Alltet sys ihop. Kylmask över för att lindra smärta och svullnad. (Se det här inlägget för att få en pedagogisk bild över ingreppets utförande.)
Jag kan inte fort nog testa att gapa och prata med de nya lederna. Effekten är omedelbar. Jag fattar skillnaden nu när jag har något att jämföra med. Tidigare har käklederna varit som en dörr som går trögt, knakar, hakar i och svårt att öppna. Det har varit sjukt men något jag vant mig vid sedan jag var elva år. Nu med proteser är det som någon oljat, det går lättare och det är enkelt att öppna. Det är friskt. Det kirurgiska traumat smärtar, gör allt svullet och kräver morfin naturligtvis, men käklederna är äntligen smärtfria. 
Det hade hunnit bli mörkt utanför fönstret när jag rullades in på avdelningen, men i rummet sken solen. Mina ögon var knappt vakna, men jag sökte med blicken efter besöksstolen. Den var inte tom. ”Vad modig du är” och en hand strök mig över huvudet. En vänlig hand som höll ett glas saft med sugrör så jag kunde dricka. Här är det tillåtet att läka.
Käkkirurgerna har berättat att själva operation gått bra. Det var mer trixigt på höger sida med all ärrvävnad eftersom jag blivit opererad så många gånger tidigare. Det var också en utmaning att ta tillräckligt med fett från magen med tanke på min undervikt. Men proteserna passar perfekt! Det går inte att undvika att nerver skadas vid operation. Men de viktigaste nerverna till ansiktet fungerar som de ska. Jag övar på att flörta med ögonen, vissla och se arg ut. När såren läkt och svullnaden gått ner är jag övertygad om att jag blir återställd.
Efter narkosen hade jag dock jätteont i höger arm av oklar anledning. Jag kunde inte lyfta armen utan att hela ansiktet förvreds i smärta (visserligen en bra ansiktsövning, kanske). Under en lång operation behöver nissarna böja och sträcka på min kropp medan jag sover. Min arm kan ha översträckts och skadats. Armen fick vila på en kudde ett par dagar. Fysioterapeuterna gav mig en mitella för avlastning också. Idag känns armen bra igen.
Dagarna efter operation sov jag mest hela tiden. Jag var vaken för två höjdpunkter. När jag fick besök/telefonsamtal och för att dricka mat i pipmugg. Jag hade en pärs med illamående och kväljningar av alla mediciner (antibiotika, tre sorters smärtstillande och antiinflammatoriska piller) som landade i en vätskefylld magsäck. Men efter att ha lyckats smulat ner vad som just då kändes som planetens godaste fralla, blev det mycket bättre. Dag fyra fick jag klartecken av käkkirurgen att åka hem om jag var redo. Stordåd hade uträttats i solskensrummet. Allt är skruvat och klart! Jag har bemästrat överlevnadsläget; nu ska jag leva.
Jag kan bara le och applådera. Välkommen tillbaka. Hoppas du kryar på dig och får känna att den biten av smärt livet kan du lämna bakom till slut. 💐